Avsked (del 2).

LONDON Åh, vetskapen om att de här är de allra sista eftermiddagarna. De är svåra, redan så obarmhärtigt sorgliga. Men det är i alla fall milt, vintern är vänlig i år och medan en av de där växterna som jag – med någon jag en gång älskade så mycket – planterade i vardagsrummet för mer än tusen år sedan hann dö under julen (jag kastade ut den, med kruka och allt, igår kväll, direkt efter första avsnittet av nya Sherlock) så lever fortfarande en av de där blommorna vi planterade en fin dag i våras. En av de som står på bänken på baksidan. Det borde den inte göra, så undermåligt som jag har tagit hand om dem. Men att en trots det har vägrat att krokna och vissna gjorde mig lite glad. Mitt i detta vemod.

Nästa resa härifrån blir ju nog den sista.